omniatempushabent

Jag tappar talförmågan, jag hör våran låt, du drar iväg mig i ditt järngrepp, jag försvinner till vår värld för några sekunder...  Jag vill inte vara där det försvagar mig men jag har inget val för du torterar mig än.

I got ice in my veins, blood in my eyes, hate in my heart, love in my mind.

du dödade mig du förstörde mig du puttade ner mig till botten och när jag låg där passade du på att sparka på mig. Jag vet att du ville att det som hände skulle hända lika lite jag jag men du hade ett val, du hade två vägar att gå och du valde fel väg en sista gång du fick min värld att rasa samman, du hittade mina svaga punkter och du utnyttjade de. Du lämnade mig ensam, det var jag mot hela världen. Vem orkar vara ensam mot hela världen tänk er att ligga isolerad att bara skrika att bara höra alla röster om att du inte orkar, man orkar faktiskt inte men så kommer ens räddare i nöden. De som håller upp än när man bara vill breda ut sina vingar och flyga, flyga långt bort en stund. Du fick mig att känna mig ensamare än någonsin, svagare än alla andra och du förstörde hela mitt psyke. Du slet sönder mig som om jag var en liten pappers bit och du gjorde det utan ett ord, utan en min. Jag hatade att du hade den där förälskade blicken kvar när du slet sönder mig. Det var som att en annan person var din utsida och du var där inne och bara kollade på opch såg hur någon förstörde hela din framtid men du var för feg för att säga ett ljud, göra en rörelse. Ibland fick du ångest, men jag stod emot jag försökte vara stark. Jag klarade mig bra i 3 månader sen brast jag. Då hade det gått för långt då fick jag nog jag klarade det inte mer. Men då var det du som var stark då var det du som stod emot då var det bara jag igen mot hela världen, jag ville inte bort långt, långt bort längre bort än någonsin. Min vilja var så stark men viljan försvann, försvann förvandaldes till hat, från hat till trötthet, från trötthet till ingen lust till någonting, från att inte orka, inte vilja, inte känna någon livsglädje. Till hopp, och hoppet är det sista som kommer lämna mig. Du visste hur du skulle döda mig. Men en så länge har du inte lyckats. Caroline

Jag ligger och tänker lite, och egentligen mår jag riktigt bra jag är riktigt nöjd med mitt liv. För jag har verkligen inte haft det lätt men jag har verkligen kämpat det finns så många gånger jag önskar att jag bara kunnat ge upp allt somna in och bara få leva i min egna lilla värld. För jag ska berätta en sak, när sommarlovet 2009 var, trodde jag att jag var den lyckligaste på jorden jag kan erkänna en sak för er, mitt liv var perfekt jag tyckte verkligen det. Jag stortrivdes fanns ingenting jag någonsin fruktade mer än att förlora mina vänner och min familj. Jag var så himla nöjd med mig själv, med mitt utseende men min umgängeskrets. Sen fick jag en pojkvän och såklart så blev jag ju ännu lyckligare men jag hade aldrig upplevt att något som kunde såra mig, jag hade aldrig upplevt ensamheten som kärleken lämnar efter sig. Men nu har jag lärt mig att av att vara ensam blir man stark. Någonstans där nere i mörkret där absolut ingen finns och där du inte vill se någon, du vill inte se ljuset du vill bara ge upp där hittar man sig själv, där lär man sig att leva med sig själv man lär sit hitta saker som får än att vilja leva. Det får än att börja om och att hoppas, för hoppet är det sista som lämnar människan och någonstans där nere bestämde jag mig att jag vill leva för det finns saker som gör mig lycklig även om jag får lämna många saker som jag egentligen tycker är kul bakom mig bara för att kunna börja om få en ny start med en ny grund och denna gången ska jag bygga mitt liv på något stabilt och om det rasar så vet jag att det inte rasar endan ner till bottnen igen för det skulle jag inte klara av en gång till.



tack till alla mina fina vänner och min helt fantastiska familj som hjälpt mig som fått mig att insé att livet är så mycket finare när man får se det från sitt egna perspektiv. caroline