omniatempushabent

Jag ligger och tänker lite, och egentligen mår jag riktigt bra jag är riktigt nöjd med mitt liv. För jag har verkligen inte haft det lätt men jag har verkligen kämpat det finns så många gånger jag önskar att jag bara kunnat ge upp allt somna in och bara få leva i min egna lilla värld. För jag ska berätta en sak, när sommarlovet 2009 var, trodde jag att jag var den lyckligaste på jorden jag kan erkänna en sak för er, mitt liv var perfekt jag tyckte verkligen det. Jag stortrivdes fanns ingenting jag någonsin fruktade mer än att förlora mina vänner och min familj. Jag var så himla nöjd med mig själv, med mitt utseende men min umgängeskrets. Sen fick jag en pojkvän och såklart så blev jag ju ännu lyckligare men jag hade aldrig upplevt att något som kunde såra mig, jag hade aldrig upplevt ensamheten som kärleken lämnar efter sig. Men nu har jag lärt mig att av att vara ensam blir man stark. Någonstans där nere i mörkret där absolut ingen finns och där du inte vill se någon, du vill inte se ljuset du vill bara ge upp där hittar man sig själv, där lär man sig att leva med sig själv man lär sit hitta saker som får än att vilja leva. Det får än att börja om och att hoppas, för hoppet är det sista som lämnar människan och någonstans där nere bestämde jag mig att jag vill leva för det finns saker som gör mig lycklig även om jag får lämna många saker som jag egentligen tycker är kul bakom mig bara för att kunna börja om få en ny start med en ny grund och denna gången ska jag bygga mitt liv på något stabilt och om det rasar så vet jag att det inte rasar endan ner till bottnen igen för det skulle jag inte klara av en gång till.



tack till alla mina fina vänner och min helt fantastiska familj som hjälpt mig som fått mig att insé att livet är så mycket finare när man får se det från sitt egna perspektiv. caroline