omniatempushabent

I got ice in my veins, blood in my eyes, hate in my heart, love in my mind.

du dödade mig du förstörde mig du puttade ner mig till botten och när jag låg där passade du på att sparka på mig. Jag vet att du ville att det som hände skulle hända lika lite jag jag men du hade ett val, du hade två vägar att gå och du valde fel väg en sista gång du fick min värld att rasa samman, du hittade mina svaga punkter och du utnyttjade de. Du lämnade mig ensam, det var jag mot hela världen. Vem orkar vara ensam mot hela världen tänk er att ligga isolerad att bara skrika att bara höra alla röster om att du inte orkar, man orkar faktiskt inte men så kommer ens räddare i nöden. De som håller upp än när man bara vill breda ut sina vingar och flyga, flyga långt bort en stund. Du fick mig att känna mig ensamare än någonsin, svagare än alla andra och du förstörde hela mitt psyke. Du slet sönder mig som om jag var en liten pappers bit och du gjorde det utan ett ord, utan en min. Jag hatade att du hade den där förälskade blicken kvar när du slet sönder mig. Det var som att en annan person var din utsida och du var där inne och bara kollade på opch såg hur någon förstörde hela din framtid men du var för feg för att säga ett ljud, göra en rörelse. Ibland fick du ångest, men jag stod emot jag försökte vara stark. Jag klarade mig bra i 3 månader sen brast jag. Då hade det gått för långt då fick jag nog jag klarade det inte mer. Men då var det du som var stark då var det du som stod emot då var det bara jag igen mot hela världen, jag ville inte bort långt, långt bort längre bort än någonsin. Min vilja var så stark men viljan försvann, försvann förvandaldes till hat, från hat till trötthet, från trötthet till ingen lust till någonting, från att inte orka, inte vilja, inte känna någon livsglädje. Till hopp, och hoppet är det sista som kommer lämna mig. Du visste hur du skulle döda mig. Men en så länge har du inte lyckats. Caroline